Brus som av vågor, Rackstadmuseet Arvika

 

Foto: Jessika Törnqvist & Kim Ramberghaug

Brus som av vågor, Rackstadmuseet Arvika

2021-04-01 – 2021-05-23

Måleriets position i samtidskonsten har under de senaste 50 åren genomgått stora omvälvningar; genren har i stor utsträckning lyst med sin frånvaro på konsthögskolor och gallerier. Sedan ca 15 år tillbaka har framförallt oljemåleriet successivt fått ny kraft. Inte minst det svenska konstlivet innehåller en mångfald av målare som utforskar det mytomspunna mötet mellan färg och duk.

För att vitalisera måleriet krävdes möjligen ett uppehåll från det intensiva experimenterandet av mediet, som präglade stora delar av 1900-talet och som till viss mån försköts under 60-talet genom bland annat popkonsten och minimalismen. I den nya våg vi nu befinner oss i fick det abstrakta måleriet tidigt en stark ställning men allteftersom har samtidens konstnärer börjat utforska även figurativa kompositioner. Bland dessa finner vi Leif Engström.

Utforskandet av platser löper som en röd tråd genom Engströms konstnärskap. Ofta inleds den konstnärliga processen med vyer och perspektiv som han upptäcker under promenader i sin omgivning. Genom kameralinsen samlar Engström på sig idéer och inspiration som kan komma att användas i ateljén. Under perioder har han utforskat olika delar av världen genom programmet ’Google Streetview’ och funnit platser som han använt i sina bilder.
Mötet mellan den digitala teknikens möjligheter till information och dokumentation och det analoga måleriet framstår som essentiellt i konstnärskapet.

Det är inte den enda aspekten av Engströms bildvärld där relationen mellan det förgångna och nutid prövas.
Arkitektur och miljö är återkommande i hans måleri och relationen sinsemellan är central. Motiven uppvisar ofta en disharmoni mellan den ursprungliga, organiska naturen och den strikta, manipulerade och abstrakta formen i bebyggelsen.
Naturen har en tydlig maktposition i förhållandet, den blir stundtals nästan påträngande. I människans försök att strukturera och anpassa landskapet låter sig växtligheten ändå inte tämjas.
Engström låter oss blicka ut genom ett fönster men vi möts av en vägg av grenverk. I en annan målning får vår blick vila på fasaden till ett lägenhetshus där endast belysning vittnar om mänsklig närvaro, men skogen omkring huset kryper så nära att den nästan uppslukar byggnaden; den är aktiv. Leif Engström frammanar ett komplext perspektiv på relationen mellan människa och natur där maktbalansen inte är självklar. Kanske är den heller inte det?
I den stund som människan tränger ut naturen i tillräckligt stor utsträckning kommer vi inte att överleva. Och den stund vi är borta är det ögonblick då skogarna har möjlighet att breda ut sig över landskapet igen.

Engströms måleri sätter inte fokus på naturen som en passiv modell för oss att betrakta. Den är dominant och livskraftig och böjer sig inte för våra försök att kuva den.

Sedan några år tillbaka har stiliserade ornament blivit en ny ingrediens i många av kompositionerna. I en del av bilderna tar de plats som en bård eller ram och omsluter det figurativa motivet. Detta förändrar dramatiskt perspektivet på Engströms konstnärskap. Han tar ett steg bort från den vardagliga betraktelsen och leder oss in i motivet där ornamentet tydligt avgränsar bilden från betraktarens värld. Denna gränsdragning mellan verklighet och måleri får en speciell signifikans i Engströms praktik som tidigare i stor utsträckning förknippats med naturtrohet.

Precis som i den ofta funktionalistiska arkitektur som ingår i Engströms målningar är ornamenten uppbyggda av abstrakta, symmetriska former. Rektangeln, kvadraten och triangeln har funnits i den mänskliga idévärlden i årtusenden trots att vi inte finner dem i vår naturliga omvärld. Några av målningarna domineras helt av denna ornamentik som tycks stänga ute betraktaren från vad som gömmer sig där bakom. Eller kanske är det ett spel med betraktaren som förväntar sig konstnärens landskapsmåleri men istället ställs inför en helt abstrakt komposition.

Engström har som ung konstnär en lång rad unika egenskaper för att med sitt måleri kunna skapa magiska scener genom blick, teknik och färg. Utställningen på Rackstadmuseet visar också att han har förmågan att utmana sig själv och betraktaren. Oljemåleriet är en på många sätt traditionstyngd uttrycksform men genom att blanda nya och gamla tekniker, låta historien och samtiden mötas i sina motiv hittar Engström en ny väg framåt.

Hannes Trygg
Konstintendent, Rackstadmuseet